Ann, 37 år: Jag blev så himla arg
"Jag blev bara så arg! Det ska inte få förstöra livet för mig". Så reagerade Ann Strandman när hon fick veta att hon hade bröstcancer. Hon var småbarnsmamma, 37 år, och hade just börjat sin lärarutbildning. I dag fungerar hon som kontaktperson för andra unga kvinnor som drabbats av bröstcancer.

Ann Strandman visste i och för sig att även unga kvinnor kan få bröstcancer. Men att hon själv kunde få det, nej, det fanns inte i huvudet. Den knöl hon hade upptäckt i ena bröstet bedömdes först som ofarlig. En ny kontroll efter ett och ett halvt år visade att det var cancer.

"Beskedet slog undan fötterna på mig. Vi hade en pojke på ett år och en flicka på sex. Jag hade börjat på lärarutbildningen några veckor tidigare. Det var så mycket nytt i livet".

Anns första reaktion var ilska. Sedan ville hon ta sig i kragen och inte låta cancern förstöra livet. Hon fick operera bort ena bröstet och behandlades med cytostatika (cellgifter) i ett halvår.

"Men jag fortsatte med studierna hela tiden. Jag tror det var det som var den mentala räddningen. Jag hade något annat att fokusera på än cancern och behandlingen".

För Ann Strandman kom allt att kretsa runt barnen och en förtvivlan över att kanske inte få se dem växa upp. Men hon valde att berätta för sin sexåring att hon blivit sjuk. Flickan fick också följa med upp till sjukhuset ibland.

"Jag talade om att mamma fått en knöl i bröstet och måste operera bort bröstet. Jag berättade att jag skulle få medicin och må dåligt, men att jag fick medicinen för att bli frisk. Jag tror man ska vara så rak och öppen som möjligt och inte dölja något. Man ska kunna visa att man är rädd och ledsen".

Saknade yngre kvinnor

Ann Strandmark sökte sig till den lokala bröstcancerföreningen i Växjö för att få stöd av andra som gått igenom detsamma som hon själv. Men hon träffade mest äldre kvinnor medan hon själv stod i ett annat skede av livet.

"Jag saknade kvinnor i samma situation som jag med barn och jobb och arbetskamrater. När man är yngre blir frågorna helt andra. Det gäller att få vardagen att gå runt och fungera för man vill inte förändra sin livssituation".

Ann beslöt sig för att gå en utbildning i Bröstcancerföreningarnas Riksorganisations regi för att bli kontaktperson. Hon vill vara till hjälp för yngre kvinnor med bröstcancer - en sådan kontakt, som hon önskade sig när hon själv blev sjuk.

"Jag tror det är oerhört viktigt att skaffa sig någon utanför familjen att prata med,en kurator eller någon annan. Familjen och mamma och pappa har ju hela tiden sin egen rädsla att förlora någon de älskar".

Men att råda andra unga kvinnor hur de bör förhålla sig till sin bröstcancer vill hon inte göra.

"Man kan inte säga gör si eller så, för alla är olika som personer. Men har man barn tycker jag att man ska vara ärlig och inte göra någon hemlighet av att man är sjuk".